Det är någonting jag har velat yttra mig om väldigt länge. Jag kan inte minnas hur många gånger jag har skrivit om detta, men sedan raderat allt. Det har varit på tungspetsen, men inte nått ord i luften. Men vad gör man? Jag tänkte att det nu får vara nog. Detta är ändå jag.

 

Under min barndom var jag alltid det barnet som åt. Jag älskade att äta och jag älskade mat. Jag växte upp som den av de rundare slaget. Samtidigt lade jag inte ner så mycket tankar på det. Jag mådde bra helt enkelt. Sommaren till åttan sa det då stopp.

Jag började se mig själv annorlunda. Jag ville göra någonting åt detta hull som jag då hade. Jag blev till ett projekt. Ett projekt för olika experiment och hur kroppen skulle reagera på det. Jag började svälta mig själv. Gick ner många kilon under en kort tid. Jag fick anorexia.

 

 

Resultatet var att bo hemma på heltid. Ständigt bli övervakad över mitt intag och ständigt bli utsatt för pressen av att gå upp i vikt. Jag fuskade, gömde, smög och undvek. Jag kommer ihåg mina panikångestattacker när jag hörde smöret som frästes i pannan i köket. Det var helt sjukt. Jag kommer fortfarande ihåg den krypande känslan i min kropp som ville få mig springandes iväg från lägenheten. Det hände även ibland. Att jag sprang iväg och bara rymde iväg för en halvtimme. Jag led verkligen. Det var verkligen inte lätt. Jag var ju bara 14 år. 

 

 

Jag gick upp i vikt och blev tillslut normalviktig. Jag blev friskförklarad från kliniken jag var inskriven på. Tankarna hade dämpats. Men jag var fortfarande mån om vad som stoppades i min mun. Dessa tankar övergick till strävan till att vara nyttig. Motionera så mycket som möjligt och att äta balancerat. Det var någonting jag tyckte var roligt. Det blev en ny hobby. Sedan dess har jag alltid försökt röra på mig så mycket som möjligt till vardags. Jag går eller cyklar så mycket som möjligt istället för att åka kommunalt. Visst låter det bra, men jag kan verkligen tänka mig att jag någon gång har gått över gränsen till ortorexi. Trots det så har livet flutit på. Jag har bara haft den egenskapen som väldigt hurtig och sprallig.

 

Sedan jag började gymnasiet har jag inte känt av något tvång om att jag måste äta hälsosamt och att jag måste träna. Det har bara varit rena rutiner. Jag kunde helt enkelt vara lite mer varierad i mitt liv. Sedan kom vintern. 

 

Jag kände att byxorna blev trånga och att min bild av mig själv framför spegeln var utav en rund lång, ganska bastant tjej. Jag gillade det inte. Då började begränsningen och tankarna sätta igång igen. Fram och tillbaka började jag övergå till det tidigare nämnda projektet, åter en gång.  

 

Just nu ligger jag precis på gränsen till undervikt med en skev bild av mig själv i bagaget. Det kusliga är att jag inser själv hur kritiskt jag ser mig själv. Samtidigt som jag faktiskt njuter av att se mig själv som mindre. Jag har börjat oroa mig mer om vad omgivningen tycker och tänker och utgår inte från mig själv först. Det är ett bakslag i högsta grad. Man blir så skör. 

 

 

Det som väntar är fortfarande någonting jag inte vet. Tankarna och min egna kroppsbild varierar dagligen. Ena dagen ser jag mig som en stor valross, medans andra gånger ser jag mig som en litet svagt benrangel. Det är så svårt att bekämpa. Vad gör man egentligen?

 

Samtidigt känner jag att jag vill bidra för att bekämpa mot den psykiska ohälsan som kretsar och som tyvärr blir allt vanligare. Jag vill kunna hjälpa till och stödja de som behöver hjälp. Jag vill påverka denna ökning av sjukdomar. Jag vill bekämpa dem. Detta är en av mina faktorer som triggar mig till att klara detta. För det som ja först måste ta mig an är mig själv.

 

Hjälp kommer att komma efter sommaren. Det enda jag får se till att göra är att njuta av sommaren på bästa sätt. Jag får se hur sommaren verkligen blir.