"Jag är en människa som försöker väldigt mycket. Försöker, försöker, försöker, oftast lite för mycket och för länge, tills jag väl inser att det spåret inte riktigt fungerar. Nu de senaste två veckorna har jag försökt hålla kvar vid gamla rutiner fastän livet i sig har förändrat sig ganska mycket. Har känt de senaste dagarna att jag önskar jag kunde antingen dela på mig själv, eller lägga till några timmar på dygnet så jag hinner med allt. Men det fungerar ju liksom inte så. Här i livet måste man ibland välja och sedan lära sig att inte få ångest över det man bestämt sig för att inte göra. Dock är det svårt, svårt att tillåta sig själv att ta det lugnt, någon som känner igen sig? Jag tänker ofta på det faktum att jag inte kan komma ihåg sist jag hade tråkigt, alltså rent ut sagt inte hade något att göra och kände mig rastlös. Det är dags att börja varva ner lite känner jag. Börja göra saker ordentligt, mer kvalitet än kvantitet. Jag har saknat att ha tid med bloggen, ha tid med att bara sätta mig ner och måla naglarna, ha tid med att äta middag i lugn och ro, ha tid med att träna utan att ha en tid att passa, ha tid med att bli uttråkad. Ha tid för att vara i nuet.

Avslutar den här helgen med en kopp te och några chokladbitar. Är egentligen riktigt mätt, men det är ändå gott. Och jag känner för det. Från och med nu är det bara jag som bestämmer."

– Så skriver TuvaMalmo på hennes blogg, en av måånga anledningar till varför jag har en sådan kärlek för den sidan. Hon kan verkligen sätta ord på det många försöker beskriva. 

Även jag har insett hur lätt man faktiskt kan manipulera sig själv. Hur lätt det faktiskt är att intala sig själv att allt är okej, det är bara detta kvar. Och sedan detta, och detta. Listan tar egentligen aldrig slut, när man verkligen tror att den gör det. Det hela slutar med att man spårar ur. Jag har varit riktigt nära på att göra det. Jag snuddade den mörka och grovliga marken med min nässpets innan selen drog upp mig. Den håller fortfarande på att dra, men det är inte lätt att lägga över och låta selen ta på all vikt som du bär för att dra dig upp. Ibland vill man vara on-the-go för, jag menar, det är ju riktigt kul. Man hinner med så mycket. Man känner sig så duktig. Men är det verkligen värt det om det tar på ditt mentala jag? Långsiktigt? Om jag skulle få den frågan innan sommaren skulle nog svaret vara ja, kicken tar över.

Nu börjar jag tveka.

Det känns helt enkelt inte riktigt rätt. Commitment kallas det. Men det borde finnas en gräns till att det inte blir till en flykt. Var snäll mot dig själv är nog det jag vill säga. Se gränserna. Jag jobbar för tillfället med det i skrivande stund.

Så, målet av detta? Jo, jag ska nog se till att ta det lugnare, kunna spendera tid med mig själv, men även njuta av det. Det lär bli riktigt svårt, för jag är en sådan person som är rätt sällskapssjuk tyvärr. Men fan, det ska bli ändring på det!