Nu när sommaren börjar närma sig kan jag känna av så mycket lycka. Lycka över att verkligen kunna vara ledig och att kunna göra exakt vad man vill. Det är en riktigt härlig känsla, eller hur? Men när var det egentligen man kände så senast? 

 

För mig var det nog i vintras, om inte ett år sedan förra sommarlovet. Vad hände under resterande delar av året? Vad hände med friheten där? Jag kan personligen känna att man ska kunna känna en riktig frihet, minst en gång i veckan. Men vad händer med det? Nej, denna prestationsladdade värld säger till en att det inte är möjligt. 

 

De gånger jag har suttit framfört ett arbete, halvt gråtandes om att inte prestera tillräckligt bra har varit för många. Ångesten kring sitt arbete har varit för mycket. Creden över mina arbeten har ägt rum för sällan. Och acceptansen om sig själv har varit för liten. 

 

Såklart inser jag nu i efterhand hur mycket tid jag har lagt ner på mitt skolarbete, att hinna med, att kunna få plats för allting. Hur jag egentligen kunde ha gjort någonting annat och hur mycket bättre jag skulle kunna ha mått idag, om så vore fallet. Istället är jag helt slutkörd, tom i tankarna och trött som fan. Vissa kanske skrattar när de ser hur min tid har spenderats framför det som jag har behövt göra. Vissa kanske har spenderat ännu mer tid än vad jag har gjort. Men fan, jag har inte mått bra under den ständiga pressen för att nå toppen. 

 

Jag kan även säga nu i efterhand att jag delvis nådde denna topp. Jag är riktigt nära på att stå med två starka ben på toppen över allting. Men, det finns fortfarande saker som gör att det ena benet inte når upp det sista stegen, och det har fått mig att inse att man inte kan vara bäst på allting. Man kan inte prestera på topp hela tiden. Det går inte. Det fungerar inte i längden. Man bryter istället ihop. Kollapsar. Man får ett annat problem. En själv. 

 

Jag kan säga att jag har varit så nära på att nå denna kollaps. Den sista månaden här i skolan har varit skit. Antal liter av tårar som har fällts längs min kind har varit oändlig. Hade jag inte insett detta med att man inte kan prestera på topp hela tiden skulle jag säkerligen inte vara lika utpressad. Jag skulle nog ha en mer inre frid i mig själv. Trivas mer i mig själv. 

 

Samtidigt är detta är stor lärdom jag har fått ta del av. En lärdom som jag förhoppningsvis ska kunna få ta med till nästa år. Tvåan. Jag ska bli mer realistisk, sätta mål som jag verkligen vill uppnå och följa dem. Men först så ska jag njuta av en hellvetes bra sommar.