All denna hets
För någon vecka sedan kom jag hem från ett intensivt, men ett bra spinningpass. När jag väl la mig i sängen, nyduschad och redo för att hälsa på den kommande sömnen, kom jag på att tänka på hur atmosfären under passet var. Det lät lite såhär;
"Ja, så vårt mål är att bränna 200 kalorier på 20 minuter! Ni killar och de lite längre har nog kommit halvvägs, men vi lite kortare kan lägga i ett krut vaaa?"
eller
"NU KÖR VI TILLS VI SPYYR!!!"
Inte så jättehärligt va? Första tanken som slog mig var faktiskt förakt mot mig själv som faktiskt tog åt sig dessa ord som uttalades. De slant in i mig och triggade igång min fysiska aktivitet. Det funkade för mig. Jag tog åt mig. Men är det så konstigt?
Detta med kalorier, ska man börja där. Jag hade turen av att bringa med mig en lat sida till min ätstörning. Jag orkade inte tillämpa räkning i allt jag åt. Att räkna kalorier var och är inte någonting jag sysslade med. Samma gäller vid kräkningar. Givetvis hade jag en uns av vad specifika produkter innehöll. Men det utvecklades aldrig något kontrollbehov kring det. Jag var dock ett undantag, tyvärr. Det är många som har denna räkning och dessa spyor som en regelbunden rutin i sin vardag. De har denna extrema och ohälsosamma kontroll som på senare dagar kan förinta en stor del av en unik personlighet. Tragiskt är verkligen ett begrepp kan beskriva vad detta är.
För någon månad sedan kom jag över en artikel på DN. Där hävdar man att ätstörningar har ökat med 37%(!) de senaste fem åren. Vad kan detta bero på?
Visst är dessa fraser syftade för en ren pepp och ska vara tänkt som en ren motivation för att få de på passet att faktiskt utföra något arbete och känna sig nöjd efteråt. Men att hänvisa till att kämpa för varje kalori och för att tillslut må dåligt känner jag inte är riktigt hållbart.
Tänk er alla män och kvinnor som lever med någon form av kroppskomplex. Tyvärr är det rätt många som gör det. Att tillämpa siffror som mäter och avgör vad man "kan" äta och "ska" förbränna är inget riktigt ting att vifta med som en målgång. Det min spinninginstruktör gjorde, säkert utan att skada, var att använda vikt- och förbränningshets som ett lockbete. En kalori är en kalori. Det finns klart och tydligt presenterat på Wikipedia;
"En kalori är ett mått på den energi som krävs för att höja temperaturen i ett gram vatten med en grad Celcius."
Punkt. Det ska inte vara mer än så.
Detta får avrunda min onsdag. Nu ska jag gräva in mig i mina fysikstudier som handlar om vaddå?
Jo men är det inte just kalorimetri.
Ironin.
// Tycker att denna video beskriver (riiiiiktigt kortfattat) hur det faktiskt kan vara. Dålig kvalité, men värd att se //
Dan före dopparedan +
Detta är vad jag känner för just nu. Att skriva. Jag gillar det verkligen. Vare det gäller att skriva om lyckliga minnen, tragedier och nyttiga händelser som man kan se som avfarter på motorvägen som man kan se som vår tidslinje.
Vad har hänt i mitt liv då? Jo, en saknad av mina nära vänner på andra sidan Atlanten har vuxit, Rebecka och Sara; vi ses snart ♥. Jag har även tagit det ovanligt lugnt. Umgåtts, tittat på film, ätit fina middagar och träffat intressanta människor. Jag har sansat mig och återhämtat mig lite. Det har gått rätt snabbt. Nu såhär dagen innan den dag som man såg som magisk när man var mindre, känner jag att jag har nått en punkt. Återhämtningen krackelerar och brister lite. Det är såklart en inkluderande faktor i att tillfrisknande, men jag är väl medveten om den.
Men, hörni, imorgon är det jul. Jag har varit det där barnet som har legat under granen och bara observerat alla paket och lukten av barren, jag har räknat paketen, byggt torn av dem och rimmat. Jag må vara 17 år. Men det där lär nog inte försvinna med åren. Det enda som jag faktiskt har lyckats bryta är att hinna med i julkalendern. Gud, jag är så besviken. I need to change.
Warriors
Det är egentligen rätt sjukt hur tankar kan påverka så mycket. Det kan förändra personer, handlingar och beslut. Så lätt. Jag kan säga att på grund av mina tankar så har jag hamnat där jag är just nu. I ett litet värmerum. Vitt, gapande tomt och alldeles tyst. Det är bara jag och mina tankar som närvarar. Harmoniskt kan många tycka, men ett komplett lidande för andra. Jag kan placera mig i det sistnämna facket. Fan så jobbigt det är. Bara tanken av att demonerna har kommit in, förbannat och spridit mörker över huvudet är någonting som får mig att rysa. Det har faktiskt hänt lilla mig. Vad gör jag åt det? Det känns som att jag går emot mig själv och hur onaturligt känns inte det?
Här ser ni en svagare Juliana. Omringad av energiknippar som höll mig vaken.
// Kampen mot demonerna och för friheten fortsätter, i mitt vita, tysta, gapande tomma värmerum. //
Hard times come and go
A hard time. Vi alla går någon gång igenom en svår period i livet. Det kan handla om skolan, ekonomin, familjen, hälsan eller bara humöret. Oavsett vad det handlar om så bör man ha i bakhuvudet att det kommer att lösa sig. Den kniviga svacka eller episoden i livet kommer att gå över, bara man gör någonting åt den. För att underlätta detta är ett riktigt smart drag att kunna nå ut till sin omgivning. Informera om hur du verkligen har det. För om du gör det skulle det hela bli mylet lättare. Den tunga lasten som du från en början själv drar på, blir mycket lättare när du vet lite knep om hur man håller upp den. Såklart ska du utmana dig sjölv och se om du klarar av det själv, men om du känner att det inte finns någon väg ut så finns det alltid någon som är villig till att hjälpa. Du är inte ensam.
Känsliga läsare varnas
Det är någonting jag har velat yttra mig om väldigt länge. Jag kan inte minnas hur många gånger jag har skrivit om detta, men sedan raderat allt. Det har varit på tungspetsen, men inte nått ord i luften. Men vad gör man? Jag tänkte att det nu får vara nog. Detta är ändå jag.
Under min barndom var jag alltid det barnet som åt. Jag älskade att äta och jag älskade mat. Jag växte upp som den av de rundare slaget. Samtidigt lade jag inte ner så mycket tankar på det. Jag mådde bra helt enkelt. Sommaren till åttan sa det då stopp.
Jag började se mig själv annorlunda. Jag ville göra någonting åt detta hull som jag då hade. Jag blev till ett projekt. Ett projekt för olika experiment och hur kroppen skulle reagera på det. Jag började svälta mig själv. Gick ner många kilon under en kort tid. Jag fick anorexia.
Resultatet var att bo hemma på heltid. Ständigt bli övervakad över mitt intag och ständigt bli utsatt för pressen av att gå upp i vikt. Jag fuskade, gömde, smög och undvek. Jag kommer ihåg mina panikångestattacker när jag hörde smöret som frästes i pannan i köket. Det var helt sjukt. Jag kommer fortfarande ihåg den krypande känslan i min kropp som ville få mig springandes iväg från lägenheten. Det hände även ibland. Att jag sprang iväg och bara rymde iväg för en halvtimme. Jag led verkligen. Det var verkligen inte lätt. Jag var ju bara 14 år.
Jag påväg till att bli normalviktig – Mars 2012
Jag gick upp i vikt och blev tillslut normalviktig. Jag blev friskförklarad från kliniken jag var inskriven på. Tankarna hade dämpats. Men jag var fortfarande mån om vad som stoppades i min mun. Dessa tankar övergick till strävan till att vara nyttig. Motionera så mycket som möjligt och att äta balancerat. Det var någonting jag tyckte var roligt. Det blev en ny hobby. Sedan dess har jag alltid försökt röra på mig så mycket som möjligt till vardags. Jag går eller cyklar så mycket som möjligt istället för att åka kommunalt. Visst låter det bra, men jag kan verkligen tänka mig att jag någon gång har gått över gränsen till ortorexi. Trots det så har livet flutit på. Jag har bara haft den egenskapen som väldigt hurtig och sprallig.
Sedan jag började gymnasiet har jag inte känt av något tvång om att jag måste äta hälsosamt och att jag måste träna. Det har bara varit rena rutiner. Jag kunde helt enkelt vara lite mer varierad i mitt liv. Sedan kom vintern.
Jag kände att byxorna blev trånga och att min bild av mig själv framför spegeln var utav en rund lång, ganska bastant tjej. Jag gillade det inte. Då började begränsningen och tankarna sätta igång igen. Fram och tillbaka började jag övergå till det tidigare nämnda projektet, åter en gång.
Just nu ligger jag precis på gränsen till undervikt med en skev bild av mig själv i bagaget. Det kusliga är att jag inser själv hur kritiskt jag ser mig själv. Samtidigt som jag faktiskt njuter av att se mig själv som mindre. Jag har börjat oroa mig mer om vad omgivningen tycker och tänker och utgår inte från mig själv först. Det är ett bakslag i högsta grad. Man blir så skör.
Det som väntar är fortfarande någonting jag inte vet. Tankarna och min egna kroppsbild varierar dagligen. Ena dagen ser jag mig som en stor valross, medans andra gånger ser jag mig som en litet svagt benrangel. Det är så svårt att bekämpa. Vad gör man egentligen?
Samtidigt känner jag att jag vill bidra för att bekämpa mot den psykiska ohälsan som kretsar och som tyvärr blir allt vanligare. Jag vill kunna hjälpa till och stödja de som behöver hjälp. Jag vill påverka denna ökning av sjukdomar. Jag vill bekämpa dem. Detta är en av mina faktorer som triggar mig till att klara detta. För det som ja först måste ta mig an är mig själv.
Hjälp kommer att komma efter sommaren. Det enda jag får se till att göra är att njuta av sommaren på bästa sätt. Jag får se hur sommaren verkligen blir.
