Hur jäkla king är inte denna individ?
Denna är rätt fin
// Bilder från resan kommer inom kort! //
Pictures of Love
Jag kom över länk till National Geographic där de hade frågat fotografer anställda hos dem om de kunde ta bilder som enligt dem visar kärlek. Det är 8 bilder med varsin historia bakom. Riktigt fint kan jag tycka, speciellt då den var publicerad på alla hjärtans dag. Kolla in den här
This
// Mer än ett drömhem för min del. Tom Ditchfield Architects är bakom detta. Det ligger i Noosaville, Australien.
Dröm, bara dröm. //
Eddiboi
Söndagsro +
Efter en helg av roligheter så var det riktigt skönt att komma hem och bara ta det lugnt, ta sig an plugget som har dammat lite för länge på skrivbordet och säga hej till familjen. En vecka av andra roligheter står nu och väntar, som till exempel Ed Sheeran på Onsdag! Ojojojojoooj vad jag längtar dit. Har lyssnat på hans nya album i ett antal månader nu...!
We Need To Live More
Efter en vecka av inaktivitet (sorrryyyy for that) så kan jag sätta mig ner och bara skriva av mig här. Riktigt skönt om jag får säga det själv.
Så vart ska jag börja, ojojoj, min jetlag är fortfarande running och att få uppleva dess effekter de ger är ibland lite sjukt. Ja, jag förstår nu hur ordet "levande zombie" uppstod. Den känslan finns faktiskt!
Men innan jag ska börja pladdra på om hur min fantastiska resa var i San Francisco, måste jag dela med mig av en tjej som jag nyss har hittat i den virtuella världen.
Hon heter Ella.
Ja, vad ska man säga. Hon just kommit hem från ett 'Gap Year' då hon åkte både till Australien och Indien. Hon tog med sig sin kamera, tog massor av fina bilder, och verkligen njöt. Kalla mig naiv, men ibland tror jag på flykt. Att fly bort under en tid och egentligen starta på nytt bara. Shit vad skönt det vore.
I alla fall, denna tjej har alltså en blogg där hon delar med sig av sina upplevelser, hon gör fotoprojekt och mycket mer. Bara namnet på hennes blogg, We Need To Live More, ger mig ett lugn.
Vad är detta? Jo, enligt mig en riktig inspirationskälla!
Klicka här för att kolla in hennes blogg, eller klicka på bilden!
The happy place
Under någon tidpunkt på helgen kände jag helt plötsligt att jag hade tid över, och beslöt mig då för att köra ihop en liten film om Camp från i somras. Det var tänkt att va som en liten hälsning till de som jag var där med, men jag kände att varför inte dela med mig av den? Jag får själv gåshud och tar mig an en oehör längtan till att åka tillbaka och göra om allting igen. Så härligt det är där borta.
It's my little happy place!
Flap Jackson och jag
// Såhär lysande glad som jag var förra året vill jag vara när jag lämnar lägret iår! //
Hard times come and go
A hard time. Vi alla går någon gång igenom en svår period i livet. Det kan handla om skolan, ekonomin, familjen, hälsan eller bara humöret. Oavsett vad det handlar om så bör man ha i bakhuvudet att det kommer att lösa sig. Den kniviga svacka eller episoden i livet kommer att gå över, bara man gör någonting åt den. För att underlätta detta är ett riktigt smart drag att kunna nå ut till sin omgivning. Informera om hur du verkligen har det. För om du gör det skulle det hela bli mylet lättare. Den tunga lasten som du från en början själv drar på, blir mycket lättare när du vet lite knep om hur man håller upp den. Såklart ska du utmana dig sjölv och se om du klarar av det själv, men om du känner att det inte finns någon väg ut så finns det alltid någon som är villig till att hjälpa. Du är inte ensam.
Guldklimpar i vardagen
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Min morgon började på Nybrogatan 38 på deras frukost med mamma som sällskap innan vi båda skulle iväg till jobb. Jag en sådan fantastiskt god omelett med kallrökt lax och spenat som gjorde en lagom mätt. Med diskussioner om våra framtidsplaner var detta någonting som kan ses om en liten guldklimp i vardagen. Hur härligt som helst!
Annars då? Jo, jag kom precis hem från en liten spontantripp från Slussen. Jag var ute och gick en promenad efter min packning och med en stoooort intag av mat (det blev lite jobbigt där ett tag…). Sedan slog det mig att jag kunde cykla ut till Slussen och se över hela Stockholm. Som ni säkert kan se under så var det verkligen en lyckad spontantripp. Två guldklimpar och en klippa på en och samma dag. Livet helt enkelt!
Inatt ringer min väckarklocka som ska väcka mig så att jag kan ta mig till tåget som går mot landet. Ska åka dit själv och har redan laddat med massor av bilder och en vässad penna som ska användas flitigt i min lilla journal som jag har. Ser fram emot att komma bort ifrån Stockholm ett tag, då det länge har varit mycket slit just här.
Annars får ni ha en häärlig kväll! Som min kompis Aimée brukar säga, natten är färsk!
Avocadooo
Känsliga läsare varnas
Det är någonting jag har velat yttra mig om väldigt länge. Jag kan inte minnas hur många gånger jag har skrivit om detta, men sedan raderat allt. Det har varit på tungspetsen, men inte nått ord i luften. Men vad gör man? Jag tänkte att det nu får vara nog. Detta är ändå jag.
Under min barndom var jag alltid det barnet som åt. Jag älskade att äta och jag älskade mat. Jag växte upp som den av de rundare slaget. Samtidigt lade jag inte ner så mycket tankar på det. Jag mådde bra helt enkelt. Sommaren till åttan sa det då stopp.
Jag började se mig själv annorlunda. Jag ville göra någonting åt detta hull som jag då hade. Jag blev till ett projekt. Ett projekt för olika experiment och hur kroppen skulle reagera på det. Jag började svälta mig själv. Gick ner många kilon under en kort tid. Jag fick anorexia.
Resultatet var att bo hemma på heltid. Ständigt bli övervakad över mitt intag och ständigt bli utsatt för pressen av att gå upp i vikt. Jag fuskade, gömde, smög och undvek. Jag kommer ihåg mina panikångestattacker när jag hörde smöret som frästes i pannan i köket. Det var helt sjukt. Jag kommer fortfarande ihåg den krypande känslan i min kropp som ville få mig springandes iväg från lägenheten. Det hände även ibland. Att jag sprang iväg och bara rymde iväg för en halvtimme. Jag led verkligen. Det var verkligen inte lätt. Jag var ju bara 14 år.
Jag påväg till att bli normalviktig – Mars 2012
Jag gick upp i vikt och blev tillslut normalviktig. Jag blev friskförklarad från kliniken jag var inskriven på. Tankarna hade dämpats. Men jag var fortfarande mån om vad som stoppades i min mun. Dessa tankar övergick till strävan till att vara nyttig. Motionera så mycket som möjligt och att äta balancerat. Det var någonting jag tyckte var roligt. Det blev en ny hobby. Sedan dess har jag alltid försökt röra på mig så mycket som möjligt till vardags. Jag går eller cyklar så mycket som möjligt istället för att åka kommunalt. Visst låter det bra, men jag kan verkligen tänka mig att jag någon gång har gått över gränsen till ortorexi. Trots det så har livet flutit på. Jag har bara haft den egenskapen som väldigt hurtig och sprallig.
Sedan jag började gymnasiet har jag inte känt av något tvång om att jag måste äta hälsosamt och att jag måste träna. Det har bara varit rena rutiner. Jag kunde helt enkelt vara lite mer varierad i mitt liv. Sedan kom vintern.
Jag kände att byxorna blev trånga och att min bild av mig själv framför spegeln var utav en rund lång, ganska bastant tjej. Jag gillade det inte. Då började begränsningen och tankarna sätta igång igen. Fram och tillbaka började jag övergå till det tidigare nämnda projektet, åter en gång.
Just nu ligger jag precis på gränsen till undervikt med en skev bild av mig själv i bagaget. Det kusliga är att jag inser själv hur kritiskt jag ser mig själv. Samtidigt som jag faktiskt njuter av att se mig själv som mindre. Jag har börjat oroa mig mer om vad omgivningen tycker och tänker och utgår inte från mig själv först. Det är ett bakslag i högsta grad. Man blir så skör.
Det som väntar är fortfarande någonting jag inte vet. Tankarna och min egna kroppsbild varierar dagligen. Ena dagen ser jag mig som en stor valross, medans andra gånger ser jag mig som en litet svagt benrangel. Det är så svårt att bekämpa. Vad gör man egentligen?
Samtidigt känner jag att jag vill bidra för att bekämpa mot den psykiska ohälsan som kretsar och som tyvärr blir allt vanligare. Jag vill kunna hjälpa till och stödja de som behöver hjälp. Jag vill påverka denna ökning av sjukdomar. Jag vill bekämpa dem. Detta är en av mina faktorer som triggar mig till att klara detta. För det som ja först måste ta mig an är mig själv.
Hjälp kommer att komma efter sommaren. Det enda jag får se till att göra är att njuta av sommaren på bästa sätt. Jag får se hur sommaren verkligen blir.
Waiting
…for summer
Obegränsad inspiration
Dressing up
Love, or just an action?
Någonting som kan inspirera är dessa experiment om människan. Om människan och deras reaktioner och beteenden vid specifika handlingar. Eller som i videon ovan, att få någonting som kan betyda så mycket, som har en viss innebörd, till en handling så enkel. Videon ovan är ett typiskt exempel på ett sådant experiment hur människan reagerar när, som i detta fall, man ska kyssa en fullständig främling. Det är så intresseväckande hur personerna faktiskt agerar innan kyssen respektive efter kyssen. Det som man även kan fråga sig är huruvida biologisk beteendet är, eller om det är samhället som har skapat den.
Stå för det du tror på
Påväg till skolan för någon dag sedan stötte jag på en rubrik i Metro som fick mig att reagera.
Varannan tjej har blivit kränkt på nätet, löd rubriken. Att just tjejer är de som blir mest kränkta gör mig förargad. Utsattheten för det tjejer sätts inför är någonting som fortfarande utvecklas idag, men det kräver så mycket för att denna utveckling ska fortsätta. För att en tjej är för tjock, för smal, för ful, för ego, för mycket är en samhällsvana som jag tycker bör elimineras. Karaktärsdrag och personligheter bör det inte ifrågasättas om det inte påverkar omgivningen.
Kränkningarna sker, enlig artikeln, främst på Facebook, spelsajter och Kik. Vilket är de medier som används flitigast bland oss tonåringar. Det kan bli skrattretande farligt med tanke på hur medierna ständigt finns med oss.
Jag, bland många fler, uttrycker sina åsikter om de stycker att någonting inte är så som det ska vara. Med det kommer det att förekomma kritik och argument som säger emot det man hävdar. Nivån på den kritiken kan dock variera. Därför är det viktigt att tänka på hur man tar emot denna kritik. Man kan välja att det personligt, eller så kan man låta det stärka diskussionen.
Så det jag vill säga är att det faktum med att just tjejer kränks på nätet är någonting som definitivt bör ses om, men att samtidigt det kanske är dem som vågar punktera det som kräver förändring. Det jag vill förmedla är då att; Skriv och hävda vad du vill som du står för, men förbered dig på argument och ifrågasättningar som kan tynga dig. Det ska inte vara fel att säga det man tycker. Så vad du än gör, sluta inte stå för det du tror på.
Denna balans
Nu när det egentligen bara är två månader kvar till skolavslutning och lov får man en tendens att känna; "jag kör allt vad jag har, inga ledigheter utan bara jobb, nu och sen!" Att man helt enkelt ska köra ihjäl sig tills man kommer över tröskeln, som i det här fallet är ett datum. Jag kan erkänna att jag även har ställt in mig på att just köra "allt jag har" tills nästa lov, påsklovet. Det är en bra sak, men det jag tänkte på var hur viktigt det är att fortfarande hitta lyckan, även i nuet. För om man tänker långsiktigt, hur mycket lättare skulle det inte bli om man jobbade i en viss balans tills lovet? Inte för mycket och inte för litet. Jag kan tacka svenska språket för ordet lagom då det är exakt vad detta handlar om!
Att hitta detta lagom är dock en annan utmaning. Hur vet man när man ska dra gränsen?
Enligt mig skulle detta vara att planera. Planera, planera, planera! Detta kan förklara mina notiser som ständigt poppar upp om vad jag ska göra och när, men det underlättar så satans mycket! Om man verkligen fokuserar och presterar under den specifika tidsperiod som man har bestämt, så kommer man att ha mycket tid över till att göra annat! I can promise you!
Som jag sa innan så är det såklart svårt att ständigt vara fokuserad. Det kräver så mycket från en mentalt. Jag kan säga nu att jag egentligen skulle göra lite spanska nu, men se vad som händer? ;)
Jag kan tycka att detta är en liten tankeställare. Lagom, balans och effektivitet. Hur mycket lättare vore det inte att behärska dessa?
Love,
// Hittade denna småcharmiga bild på Johanna och Toraa! //
Bloggar som inspirerar
PT-Fia är en träningsmotiverad tjej som inte bara sprider motivation och tips om kost och hälsa. Hon sprider även så mycket glädje och lycka genom lyckliga bilder och uppskattande texter. En blogg utöver det normala.
Tuva Malmö en tjej som fotograferar så sjukt bra! Bilderna är helt otroliga och som med PT-Fia ovan sprider Tuva en frid och lugn samtidigt som man blir motiverad till att ta tag i det som man brinner för. Jag kan säga att denna tjej har bidragit till att återföda mitt intresse för skrivandet och fotografin.
