All denna hets
För någon vecka sedan kom jag hem från ett intensivt, men ett bra spinningpass. När jag väl la mig i sängen, nyduschad och redo för att hälsa på den kommande sömnen, kom jag på att tänka på hur atmosfären under passet var. Det lät lite såhär;
"Ja, så vårt mål är att bränna 200 kalorier på 20 minuter! Ni killar och de lite längre har nog kommit halvvägs, men vi lite kortare kan lägga i ett krut vaaa?"
eller
"NU KÖR VI TILLS VI SPYYR!!!"
Inte så jättehärligt va? Första tanken som slog mig var faktiskt förakt mot mig själv som faktiskt tog åt sig dessa ord som uttalades. De slant in i mig och triggade igång min fysiska aktivitet. Det funkade för mig. Jag tog åt mig. Men är det så konstigt?
Detta med kalorier, ska man börja där. Jag hade turen av att bringa med mig en lat sida till min ätstörning. Jag orkade inte tillämpa räkning i allt jag åt. Att räkna kalorier var och är inte någonting jag sysslade med. Samma gäller vid kräkningar. Givetvis hade jag en uns av vad specifika produkter innehöll. Men det utvecklades aldrig något kontrollbehov kring det. Jag var dock ett undantag, tyvärr. Det är många som har denna räkning och dessa spyor som en regelbunden rutin i sin vardag. De har denna extrema och ohälsosamma kontroll som på senare dagar kan förinta en stor del av en unik personlighet. Tragiskt är verkligen ett begrepp kan beskriva vad detta är.
För någon månad sedan kom jag över en artikel på DN. Där hävdar man att ätstörningar har ökat med 37%(!) de senaste fem åren. Vad kan detta bero på?
Visst är dessa fraser syftade för en ren pepp och ska vara tänkt som en ren motivation för att få de på passet att faktiskt utföra något arbete och känna sig nöjd efteråt. Men att hänvisa till att kämpa för varje kalori och för att tillslut må dåligt känner jag inte är riktigt hållbart.
Tänk er alla män och kvinnor som lever med någon form av kroppskomplex. Tyvärr är det rätt många som gör det. Att tillämpa siffror som mäter och avgör vad man "kan" äta och "ska" förbränna är inget riktigt ting att vifta med som en målgång. Det min spinninginstruktör gjorde, säkert utan att skada, var att använda vikt- och förbränningshets som ett lockbete. En kalori är en kalori. Det finns klart och tydligt presenterat på Wikipedia;
"En kalori är ett mått på den energi som krävs för att höja temperaturen i ett gram vatten med en grad Celcius."
Punkt. Det ska inte vara mer än så.
Detta får avrunda min onsdag. Nu ska jag gräva in mig i mina fysikstudier som handlar om vaddå?
Jo men är det inte just kalorimetri.
Ironin.
// Tycker att denna video beskriver (riiiiiktigt kortfattat) hur det faktiskt kan vara. Dålig kvalité, men värd att se //
Warriors
Det är egentligen rätt sjukt hur tankar kan påverka så mycket. Det kan förändra personer, handlingar och beslut. Så lätt. Jag kan säga att på grund av mina tankar så har jag hamnat där jag är just nu. I ett litet värmerum. Vitt, gapande tomt och alldeles tyst. Det är bara jag och mina tankar som närvarar. Harmoniskt kan många tycka, men ett komplett lidande för andra. Jag kan placera mig i det sistnämna facket. Fan så jobbigt det är. Bara tanken av att demonerna har kommit in, förbannat och spridit mörker över huvudet är någonting som får mig att rysa. Det har faktiskt hänt lilla mig. Vad gör jag åt det? Det känns som att jag går emot mig själv och hur onaturligt känns inte det?
Här ser ni en svagare Juliana. Omringad av energiknippar som höll mig vaken.
// Kampen mot demonerna och för friheten fortsätter, i mitt vita, tysta, gapande tomma värmerum. //
The happy place
Under någon tidpunkt på helgen kände jag helt plötsligt att jag hade tid över, och beslöt mig då för att köra ihop en liten film om Camp från i somras. Det var tänkt att va som en liten hälsning till de som jag var där med, men jag kände att varför inte dela med mig av den? Jag får själv gåshud och tar mig an en oehör längtan till att åka tillbaka och göra om allting igen. Så härligt det är där borta.
It's my little happy place!
Att varva ner
"Jag är en människa som försöker väldigt mycket. Försöker, försöker, försöker, oftast lite för mycket och för länge, tills jag väl inser att det spåret inte riktigt fungerar. Nu de senaste två veckorna har jag försökt hålla kvar vid gamla rutiner fastän livet i sig har förändrat sig ganska mycket. Har känt de senaste dagarna att jag önskar jag kunde antingen dela på mig själv, eller lägga till några timmar på dygnet så jag hinner med allt. Men det fungerar ju liksom inte så. Här i livet måste man ibland välja och sedan lära sig att inte få ångest över det man bestämt sig för att inte göra. Dock är det svårt, svårt att tillåta sig själv att ta det lugnt, någon som känner igen sig? Jag tänker ofta på det faktum att jag inte kan komma ihåg sist jag hade tråkigt, alltså rent ut sagt inte hade något att göra och kände mig rastlös. Det är dags att börja varva ner lite känner jag. Börja göra saker ordentligt, mer kvalitet än kvantitet. Jag har saknat att ha tid med bloggen, ha tid med att bara sätta mig ner och måla naglarna, ha tid med att äta middag i lugn och ro, ha tid med att träna utan att ha en tid att passa, ha tid med att bli uttråkad. Ha tid för att vara i nuet.
Avslutar den här helgen med en kopp te och några chokladbitar. Är egentligen riktigt mätt, men det är ändå gott. Och jag känner för det. Från och med nu är det bara jag som bestämmer."
– Så skriver TuvaMalmo på hennes blogg, en av måånga anledningar till varför jag har en sådan kärlek för den sidan. Hon kan verkligen sätta ord på det många försöker beskriva.
Även jag har insett hur lätt man faktiskt kan manipulera sig själv. Hur lätt det faktiskt är att intala sig själv att allt är okej, det är bara detta kvar. Och sedan detta, och detta. Listan tar egentligen aldrig slut, när man verkligen tror att den gör det. Det hela slutar med att man spårar ur. Jag har varit riktigt nära på att göra det. Jag snuddade den mörka och grovliga marken med min nässpets innan selen drog upp mig. Den håller fortfarande på att dra, men det är inte lätt att lägga över och låta selen ta på all vikt som du bär för att dra dig upp. Ibland vill man vara on-the-go för, jag menar, det är ju riktigt kul. Man hinner med så mycket. Man känner sig så duktig. Men är det verkligen värt det om det tar på ditt mentala jag? Långsiktigt? Om jag skulle få den frågan innan sommaren skulle nog svaret vara ja, kicken tar över.
Nu börjar jag tveka.
Det känns helt enkelt inte riktigt rätt. Commitment kallas det. Men det borde finnas en gräns till att det inte blir till en flykt. Var snäll mot dig själv är nog det jag vill säga. Se gränserna. Jag jobbar för tillfället med det i skrivande stund.
Så, målet av detta? Jo, jag ska nog se till att ta det lugnare, kunna spendera tid med mig själv, men även njuta av det. Det lär bli riktigt svårt, för jag är en sådan person som är rätt sällskapssjuk tyvärr. Men fan, det ska bli ändring på det!
Thoughts
Nu ligger har jag Facetimeat med både Rebecka och Anton i ett tag. Nu är jag nedbäddad och nöjd i min säng och ska nu börja slumra in i någon annan värld.
Imorgon väntar en eftermiddag på stan med mammsen. Det var så länge sedan vi gjorde något sådant så det är verkligen någonting som man ser fram emot. Har hittat massa fina fynd som jag gärna vill introducera henne till. Vi får se hur det blir!
Hoppas att ni annars får en grym kväll (svär att typ hälften av er kollar Paradise Hotell just nu! No judgements tho!)
Puss och godnatt på er!
Flap Jackson och jag
// Såhär lysande glad som jag var förra året vill jag vara när jag lämnar lägret iår! //
Hard times come and go
A hard time. Vi alla går någon gång igenom en svår period i livet. Det kan handla om skolan, ekonomin, familjen, hälsan eller bara humöret. Oavsett vad det handlar om så bör man ha i bakhuvudet att det kommer att lösa sig. Den kniviga svacka eller episoden i livet kommer att gå över, bara man gör någonting åt den. För att underlätta detta är ett riktigt smart drag att kunna nå ut till sin omgivning. Informera om hur du verkligen har det. För om du gör det skulle det hela bli mylet lättare. Den tunga lasten som du från en början själv drar på, blir mycket lättare när du vet lite knep om hur man håller upp den. Såklart ska du utmana dig sjölv och se om du klarar av det själv, men om du känner att det inte finns någon väg ut så finns det alltid någon som är villig till att hjälpa. Du är inte ensam.
Strawberry delights +
Imorgon väntar midsommarafton! Har varit duktig nog med att göra iordning en tårtbotten till jordgubbstårtan som ska göras under morgondagen. Funderar även på att gå ut för att plocka blommor till en midsommarkrans. Har aldrig riktigt satsat på midsommaren på detta sätt förut, men just iår känner jag för att slå på stort. Varför inte?
Nu väntar sängen med en lång natt av sömn. Har varit vaken sedan 05.00 imorse. Och detta ska vara sommarlov? haha
Guldklimpar i vardagen
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Min morgon började på Nybrogatan 38 på deras frukost med mamma som sällskap innan vi båda skulle iväg till jobb. Jag en sådan fantastiskt god omelett med kallrökt lax och spenat som gjorde en lagom mätt. Med diskussioner om våra framtidsplaner var detta någonting som kan ses om en liten guldklimp i vardagen. Hur härligt som helst!
Annars då? Jo, jag kom precis hem från en liten spontantripp från Slussen. Jag var ute och gick en promenad efter min packning och med en stoooort intag av mat (det blev lite jobbigt där ett tag…). Sedan slog det mig att jag kunde cykla ut till Slussen och se över hela Stockholm. Som ni säkert kan se under så var det verkligen en lyckad spontantripp. Två guldklimpar och en klippa på en och samma dag. Livet helt enkelt!
Inatt ringer min väckarklocka som ska väcka mig så att jag kan ta mig till tåget som går mot landet. Ska åka dit själv och har redan laddat med massor av bilder och en vässad penna som ska användas flitigt i min lilla journal som jag har. Ser fram emot att komma bort ifrån Stockholm ett tag, då det länge har varit mycket slit just här.
Annars får ni ha en häärlig kväll! Som min kompis Aimée brukar säga, natten är färsk!
Känsliga läsare varnas
Det är någonting jag har velat yttra mig om väldigt länge. Jag kan inte minnas hur många gånger jag har skrivit om detta, men sedan raderat allt. Det har varit på tungspetsen, men inte nått ord i luften. Men vad gör man? Jag tänkte att det nu får vara nog. Detta är ändå jag.
Under min barndom var jag alltid det barnet som åt. Jag älskade att äta och jag älskade mat. Jag växte upp som den av de rundare slaget. Samtidigt lade jag inte ner så mycket tankar på det. Jag mådde bra helt enkelt. Sommaren till åttan sa det då stopp.
Jag började se mig själv annorlunda. Jag ville göra någonting åt detta hull som jag då hade. Jag blev till ett projekt. Ett projekt för olika experiment och hur kroppen skulle reagera på det. Jag började svälta mig själv. Gick ner många kilon under en kort tid. Jag fick anorexia.
Resultatet var att bo hemma på heltid. Ständigt bli övervakad över mitt intag och ständigt bli utsatt för pressen av att gå upp i vikt. Jag fuskade, gömde, smög och undvek. Jag kommer ihåg mina panikångestattacker när jag hörde smöret som frästes i pannan i köket. Det var helt sjukt. Jag kommer fortfarande ihåg den krypande känslan i min kropp som ville få mig springandes iväg från lägenheten. Det hände även ibland. Att jag sprang iväg och bara rymde iväg för en halvtimme. Jag led verkligen. Det var verkligen inte lätt. Jag var ju bara 14 år.
Jag påväg till att bli normalviktig – Mars 2012
Jag gick upp i vikt och blev tillslut normalviktig. Jag blev friskförklarad från kliniken jag var inskriven på. Tankarna hade dämpats. Men jag var fortfarande mån om vad som stoppades i min mun. Dessa tankar övergick till strävan till att vara nyttig. Motionera så mycket som möjligt och att äta balancerat. Det var någonting jag tyckte var roligt. Det blev en ny hobby. Sedan dess har jag alltid försökt röra på mig så mycket som möjligt till vardags. Jag går eller cyklar så mycket som möjligt istället för att åka kommunalt. Visst låter det bra, men jag kan verkligen tänka mig att jag någon gång har gått över gränsen till ortorexi. Trots det så har livet flutit på. Jag har bara haft den egenskapen som väldigt hurtig och sprallig.
Sedan jag började gymnasiet har jag inte känt av något tvång om att jag måste äta hälsosamt och att jag måste träna. Det har bara varit rena rutiner. Jag kunde helt enkelt vara lite mer varierad i mitt liv. Sedan kom vintern.
Jag kände att byxorna blev trånga och att min bild av mig själv framför spegeln var utav en rund lång, ganska bastant tjej. Jag gillade det inte. Då började begränsningen och tankarna sätta igång igen. Fram och tillbaka började jag övergå till det tidigare nämnda projektet, åter en gång.
Just nu ligger jag precis på gränsen till undervikt med en skev bild av mig själv i bagaget. Det kusliga är att jag inser själv hur kritiskt jag ser mig själv. Samtidigt som jag faktiskt njuter av att se mig själv som mindre. Jag har börjat oroa mig mer om vad omgivningen tycker och tänker och utgår inte från mig själv först. Det är ett bakslag i högsta grad. Man blir så skör.
Det som väntar är fortfarande någonting jag inte vet. Tankarna och min egna kroppsbild varierar dagligen. Ena dagen ser jag mig som en stor valross, medans andra gånger ser jag mig som en litet svagt benrangel. Det är så svårt att bekämpa. Vad gör man egentligen?
Samtidigt känner jag att jag vill bidra för att bekämpa mot den psykiska ohälsan som kretsar och som tyvärr blir allt vanligare. Jag vill kunna hjälpa till och stödja de som behöver hjälp. Jag vill påverka denna ökning av sjukdomar. Jag vill bekämpa dem. Detta är en av mina faktorer som triggar mig till att klara detta. För det som ja först måste ta mig an är mig själv.
Hjälp kommer att komma efter sommaren. Det enda jag får se till att göra är att njuta av sommaren på bästa sätt. Jag får se hur sommaren verkligen blir.
Friheten och acceptansen
Nu när sommaren börjar närma sig kan jag känna av så mycket lycka. Lycka över att verkligen kunna vara ledig och att kunna göra exakt vad man vill. Det är en riktigt härlig känsla, eller hur? Men när var det egentligen man kände så senast?
För mig var det nog i vintras, om inte ett år sedan förra sommarlovet. Vad hände under resterande delar av året? Vad hände med friheten där? Jag kan personligen känna att man ska kunna känna en riktig frihet, minst en gång i veckan. Men vad händer med det? Nej, denna prestationsladdade värld säger till en att det inte är möjligt.
De gånger jag har suttit framfört ett arbete, halvt gråtandes om att inte prestera tillräckligt bra har varit för många. Ångesten kring sitt arbete har varit för mycket. Creden över mina arbeten har ägt rum för sällan. Och acceptansen om sig själv har varit för liten.
Såklart inser jag nu i efterhand hur mycket tid jag har lagt ner på mitt skolarbete, att hinna med, att kunna få plats för allting. Hur jag egentligen kunde ha gjort någonting annat och hur mycket bättre jag skulle kunna ha mått idag, om så vore fallet. Istället är jag helt slutkörd, tom i tankarna och trött som fan. Vissa kanske skrattar när de ser hur min tid har spenderats framför det som jag har behövt göra. Vissa kanske har spenderat ännu mer tid än vad jag har gjort. Men fan, jag har inte mått bra under den ständiga pressen för att nå toppen.
Jag kan även säga nu i efterhand att jag delvis nådde denna topp. Jag är riktigt nära på att stå med två starka ben på toppen över allting. Men, det finns fortfarande saker som gör att det ena benet inte når upp det sista stegen, och det har fått mig att inse att man inte kan vara bäst på allting. Man kan inte prestera på topp hela tiden. Det går inte. Det fungerar inte i längden. Man bryter istället ihop. Kollapsar. Man får ett annat problem. En själv.
Jag kan säga att jag har varit så nära på att nå denna kollaps. Den sista månaden här i skolan har varit skit. Antal liter av tårar som har fällts längs min kind har varit oändlig. Hade jag inte insett detta med att man inte kan prestera på topp hela tiden skulle jag säkerligen inte vara lika utpressad. Jag skulle nog ha en mer inre frid i mig själv. Trivas mer i mig själv.
Samtidigt är detta är stor lärdom jag har fått ta del av. En lärdom som jag förhoppningsvis ska kunna få ta med till nästa år. Tvåan. Jag ska bli mer realistisk, sätta mål som jag verkligen vill uppnå och följa dem. Men först så ska jag njuta av en hellvetes bra sommar.
Carpe livet
Nu när det inte finns någon typ av börda vilandes på mina axlar känns hela dygnet så långt. Vad gör man egentligen? Är så ovan vid att ha så mycket tid över! Jag har i alla fall bestämt mig för att njuta mer av varje dag. Hitta på olika saker. Upptäcka nya ställen och bara uppleva! Carpe carpe carpe känner jag bara!
All things are difficult before they are easy.
Mind your circumstances
På fredags morgon efter min spinning hade jag lite tid över tills mitt tåg skulle gå. Jag bestämde mig för att cykla ner till Nybrokajen för att se solen. Jag cyklade dit och satte mig. När jag väl satt där lade jag märke till hur vackert det var. Solen, vattnet och värmen. Under denna tid började staden vakna till liv. Fler och fler människor passerade. Men de lade inte märke till det jag såg. De var så fikuserade på sin destination. De var i sin egna bubbla som missade det harmoniska som kretsade i deras omgivning. Sådana saker kan jag tycka är intressanta. Hur kan vi inte lägga märke till saker som andra kanske gör?
// Ett litet "grab-a-snorkel-this-is-getting-deep"-inlägg sådär men jag tyckte det behövdes lite //
Developing a new love
Efter två dagars inaktivitet är jag tillbaka i Sverige och på bloggen! Jag kände att jag inte hann med att skriva om varje dag som tickade förbi i London så nu, när jag har fört över alla bilder och lugnat ner mig efter all färd fram och tillbaka, känner jag att jag kan dela med mig av min upplevelse igen! Jag kan börja med att beskriva resan med en mening; Inspirerande, ögonöppnande intryck! Satan så härligt det var och jag har jobbat upp en liten kärlek för stället för att vara helt ärlig! Jag som tidigare egentligen aldrig har haft en grej för England har helt ändrat åsikt. Så mysig stad med massor av variationer av människor, stil, levnadssätt och attityd till saker och ting! Jag träffade även på några svenskar lite här och var som bodde i staden, rätt centralt. De sa alla att de flyttade dit för att uppleva "The London Life". Dock var det givetvis inte som de hade förväntat, men det betyder inte att det är en negativ sak.
Någon gång i mitt liv skulle jag vilja upplevadet livet. Oavsett om det är jobbigt, segt eller skitroligt! Jag har härmed skapat en ny punkt på min "Before I Die"-lista, vilket är; Att bo i London.
Blonde, long hair
// Saknar det långa, blonda håret jag hade i somras. Blöööö //
Love, or just an action?
Någonting som kan inspirera är dessa experiment om människan. Om människan och deras reaktioner och beteenden vid specifika handlingar. Eller som i videon ovan, att få någonting som kan betyda så mycket, som har en viss innebörd, till en handling så enkel. Videon ovan är ett typiskt exempel på ett sådant experiment hur människan reagerar när, som i detta fall, man ska kyssa en fullständig främling. Det är så intresseväckande hur personerna faktiskt agerar innan kyssen respektive efter kyssen. Det som man även kan fråga sig är huruvida biologisk beteendet är, eller om det är samhället som har skapat den.
Stå för det du tror på
Påväg till skolan för någon dag sedan stötte jag på en rubrik i Metro som fick mig att reagera.
Varannan tjej har blivit kränkt på nätet, löd rubriken. Att just tjejer är de som blir mest kränkta gör mig förargad. Utsattheten för det tjejer sätts inför är någonting som fortfarande utvecklas idag, men det kräver så mycket för att denna utveckling ska fortsätta. För att en tjej är för tjock, för smal, för ful, för ego, för mycket är en samhällsvana som jag tycker bör elimineras. Karaktärsdrag och personligheter bör det inte ifrågasättas om det inte påverkar omgivningen.
Kränkningarna sker, enlig artikeln, främst på Facebook, spelsajter och Kik. Vilket är de medier som används flitigast bland oss tonåringar. Det kan bli skrattretande farligt med tanke på hur medierna ständigt finns med oss.
Jag, bland många fler, uttrycker sina åsikter om de stycker att någonting inte är så som det ska vara. Med det kommer det att förekomma kritik och argument som säger emot det man hävdar. Nivån på den kritiken kan dock variera. Därför är det viktigt att tänka på hur man tar emot denna kritik. Man kan välja att det personligt, eller så kan man låta det stärka diskussionen.
Så det jag vill säga är att det faktum med att just tjejer kränks på nätet är någonting som definitivt bör ses om, men att samtidigt det kanske är dem som vågar punktera det som kräver förändring. Det jag vill förmedla är då att; Skriv och hävda vad du vill som du står för, men förbered dig på argument och ifrågasättningar som kan tynga dig. Det ska inte vara fel att säga det man tycker. Så vad du än gör, sluta inte stå för det du tror på.
Denna balans
Nu när det egentligen bara är två månader kvar till skolavslutning och lov får man en tendens att känna; "jag kör allt vad jag har, inga ledigheter utan bara jobb, nu och sen!" Att man helt enkelt ska köra ihjäl sig tills man kommer över tröskeln, som i det här fallet är ett datum. Jag kan erkänna att jag även har ställt in mig på att just köra "allt jag har" tills nästa lov, påsklovet. Det är en bra sak, men det jag tänkte på var hur viktigt det är att fortfarande hitta lyckan, även i nuet. För om man tänker långsiktigt, hur mycket lättare skulle det inte bli om man jobbade i en viss balans tills lovet? Inte för mycket och inte för litet. Jag kan tacka svenska språket för ordet lagom då det är exakt vad detta handlar om!
Att hitta detta lagom är dock en annan utmaning. Hur vet man när man ska dra gränsen?
Enligt mig skulle detta vara att planera. Planera, planera, planera! Detta kan förklara mina notiser som ständigt poppar upp om vad jag ska göra och när, men det underlättar så satans mycket! Om man verkligen fokuserar och presterar under den specifika tidsperiod som man har bestämt, så kommer man att ha mycket tid över till att göra annat! I can promise you!
Som jag sa innan så är det såklart svårt att ständigt vara fokuserad. Det kräver så mycket från en mentalt. Jag kan säga nu att jag egentligen skulle göra lite spanska nu, men se vad som händer? ;)
Jag kan tycka att detta är en liten tankeställare. Lagom, balans och effektivitet. Hur mycket lättare vore det inte att behärska dessa?
Love,
// Hittade denna småcharmiga bild på Johanna och Toraa! //
A change is coming
Idag är det, som ni alla nog vet, den sista dagen på året. Sista dagen av 2013. Måste säga att detta år har gett mig mycket. Oehört mycket. Jag kan faktiskt säga att dessa 365 dagar har bidragit till en gladare och självsäkrare Juliana!
Jag kom ihåg första dagen förra året. Jag tänkte på vad som egentligen skulle hända detta år. När jag insåg allt blev jag var faktiskt rätt nervös. Jag hade mycket framför mig. Jag skulle jobba upp mina betyg som skulle ta mig till det gymnasium jag ville, sluta grundskolan, lämna min klass jag har varit med i tio år, åka på ett läger i USA under sommarlovet, utan någon som helst kontakt med mina svenska vänner där hemma och börja gymnasiet.
Lägret, svackorna, byte av skola, miljö och situation har bidragit till den jag är idag. Inte bara de ljusa stunderna har bildat detta utan även de stunder då jag inte har mått så bra.
Som ni alla vet brukar man oftast ha löften över hur det kommande året ska bli. Jag har personligen rätt många löften. Vissa personliga och vissa klassiska.
Några av dem är;
- Prioritera rätt, skola, vänner, träning, me-time och allt det där!
- Följa mina instinkter, lyda min magkänsla och utgå ifrån det.
- Fokusera på skolan, att lägga undan mobilen när jag pluggar till exempel
- Få detta år till att bli det bästa hitills! Behöver jag säga något mer? ;)
// Vilket sjukt år alltså…! //
